I förregår natt kunde jag inte sova. Månen sken in i mitt rum så det var nästan som om det vore helt tänt. När jag iaf låg där, utan nog med energi för att tända lampan och läsa men ändå med för mycket energi för att somna, tänkte jag på hur besviken jag är just nu. Inte bara på en annan person i min omgivning, men också på mig själv. Först av allt känner jag mig så oerhört puckad. Jag gör så dåligt ifrån mig i skolan just nu, och någonstans inom mig vet jag att det är lite eftersom jag var i London och eftersom jag hade vänner här hela helgen, och har därför inte haft någon tid att plugga alls, men ändå känner jag mig så himla puckad. Jag har aldrig förstått det förr, men jag är typ otroligt osmart. I alla fall när det kommer till allmänbildning och att komma ihåg saker när jag väl sitter vid skolbänken dagen av ett prov.

Jag tror även att det är fel på mig. När jag inte orkar plugga hittar jag på allt för att inte göra det. Jag kan sitta och titta in i dataskärmen i timmar, och vad kollar jag på? Inget speciellt (utom när jag kollar på 90210 eller ANTM). Varför kan jag inte bara ta tag i mig själv och få saker gjorda? Kan det verkligen vara så svårt? (svar JA, det har varit mitt nyårs- och födelsedagslöfte i två år nu. Hatar mig själv.)

En till anledning till varför jag är så besviken på mig själv är att jag hoppas på för mycket, ser för mycket fint i folk, anförtror mig till dem (svenska?) för mycket. I och för sig ska jag inte säga dem, utan honom. Och ändra alla verben i den meningen till passé så blir det nog ungefär rätt.

Till det sista, jag failade mitt matte B nationella idag. Rejält. Är så sur på mig själv.

Om ni kommit ända hit, bravo.

Hatar denna veckan. FMW helt enkelt.

Nu måste jag plugga kemi. Jag har prov imorn på det svårast so far det här året och ja, jag har inte börjat plugga (who could have guessed that?!)