H.E.
När jag kom till tvättrummet idag för att hämta min tvätt kom "matron", som tar hand om vår tvätt, upp till mig och gav mig ett gult kuvert. Det var ett brev, adresserat till mig. När jag tittade på baksidan visste jag direkt vem det var ifrån. Min älskade bästis, den bästa av de bästa, hade skickat ett brev till mig. Hon skrev bara om att hon saknar mig och hon berättade lite om hur hon har det i sin nya skola i Sverige, men det fick mig ändå att gråta med ett leende på läpparna. Jag saknar henne mer än allt. Ni förstår inte hur svårt det är att vara så nära någon, både psykiskt och fysiskt, en sekund och sedan vara i ett helt annat land, en miljon mil ifrån varandra. Jag tog denna varelse och hennes närvaro för givet och jag skulle göra vad som helst för att få ha henne vid min sida resten av mitt liv. Jag älskar dig bästa vän, du är helt enkelt den bästa av de bästa.
Guildford
I lördags satte jag hörlurarna i öronen och skuttade igenom skogen från skolan till tågstationen där jag tog tåget in till en liten by som heter Guildford. Det var första gången jag fick tid att titta i affärer och shoppa lite sedan innan Chile, alltså typ en och en halv månad sedan. Fantastisk känsla! Jag fick så mycket saker gjorda, bland annat kan jag nu texta från min mobil, jag har pennor i pennskrinet och två till skjortor till min vardagliga skoluniform. På kvällen var det pyjamasparty men tyvärr togs inga bilder. Det var däremot en riktigt lyckad kväll men inte så galen som förra lördagen. Imorgon var det planerat att mamsen min skulle komma, men så blir det inte nu. Hon kommer på måndag istället och även om jag inte kan vänta tills helgen vill jag att den ska vara över nununu så att jag kan få krama om min älskade mamma och bara mysa med henne i en liten restaurang eller i ett fint hotellrum i London. Längtar!
Tug of war
I fredags var det en event på skolan då husen (det finns fyra hus, jag är i Mullens) hade dragkamp mot varandra. Vårt killlag i sixth form (motsvarande tvåan och trean) vann och vi tjejer kom andra efter att ha kämpat jävligt hårt om jag får säga det själv! Det var sjukt kul och känslan av gemenskap var helt otrolig. Jag gillar livet just nu, jag är en lycklig liten flicka i feta landet sausage.
Moves like Jagger
Ännu en vecka har gått. Ännu en stressig vecka full av överraskningar och konstigheter och inte så hemskt mycket glädje. Om man gör något fel på denna skola får alla reda på det och man får så galet mycket skit för det att man tror att det aldrig kommer gå över. Men det gör det, så småningom (hoppas jag).
Men så här i slutet av veckan mår jag mycket bättre, jag är fortfarande inte fullt frisk efter förra helgens strapatser men jag intalar mig själv att må toppen innan lördag eftersom då är det dags för fiesta igen. Morgondagens kväll spenderas dock med mina homies här på internatet framför någon bra film med en massa pizza och Ben & Jerry's, som jag förresten inte haft sedan innan Chile (skandal.....). Howdy!
En vecka
En vecka har gått sedan jag anlände i London och började en ny skola i ett nytt land. Jag har aldrig varit så oklar i huvudet som denna veckan. Jag har behövt flytta in i ett nytt rum på ett främmande internat med främmande personer och en fet jetlag samtidigt som jag gjort extra plugg eftersom jag missade några dagar av skolan, provat på två nya (typiskt brittiska) sporter, skrattat bort falska rykten, hört mer gossip och bitchningar än alla mina år i Paris sammanlagda, tränat och tävlat skidor på "dry slope" igen efter fyra år samt gråtit av stress och hemlängtan men sedan lett av att jag fått träffa några sådana fina och roliga personer. Jag har även knappt fått någon sömn de senaste två nätterna från att ha trängt i en soffa med en annan person, dansat loss till gamla klassiker med killar som har en brittisk dialekt to die for, slängt på linne, shorts och klackar efter en hel månad i mitten av ingenstans i de chileanska bergen och ätit typiskt brittiska frukostar. Så mycket har hänt på så lite tid. Jag har haft galet kul hela helgen men nu måste plugget bli min top priority och jag stänger därför in mig på mitt ovanligt stora internatrum istället för att diskutera vad som hände på dansgolvet under gårkvällens fest. Howdy partners!
ett litet gästinlägg
Hejsan hopsan på alla ni Minis läsare!
Jag tror ni håller med mig om att det har varit ganska dåligt med uppdatering här på sistonde så jag tänkte bara skriva några rader så det händer något spännande här.
Jag tänkte också berätta för dig Mini att du är världens bästa och jag saknar dig något otroligt mycket! Vi har inte setts på ungefär två månader nu och jag tycker det är på tok för länge, men vad kan man göra åt det nu liksom? Som tur är är vi inte jätte långt från varandra. Jag hoppas på att vi kan ses väldigt snart. För jag saknar dig om jag inte redan har sagt det!
Pussen på nosen din, jag älskar dig!
I love it when a plan comes together
-La Parva- Santiago- Chile-
Chile
Jag lever! Jag är sliten, men jag lever! Just nu är klockan runt halv nio på morgonen i Chile, men runt halv två på dagen i Sverige. Jag har spenderat fyra helt sjuka veckor uppe i ingenstans i Chile. Jag har sett soluppgången på toppen av ett 4000 meter högt berg, jag har blivit jagad av hundar och pistmaskiner upp för knappliftar, jag har badat i en utomhuspool när det varit -10 i luften, jag har sovit i en av de skönaste sängarna i världen och ätit runt 7 rätter till frukost en morgon, men samma tråkiga skink och ost macka och corn flakes till frukost alla andra typ 29 morgnar. Jag har varit i Kanada för första gången i ca 2 timmar. Jag har haft feber men ändå åkt i bara fartdräckt i -15 grader och jag har åkt en sådan där orange "blood wagon" ner för berget när jag åkte in i en port i storslalomträning. Jag har kollat på en hel säsong av 90210, två säsonger av Misfits, två säsonger av Entourage, lite Glee och en massa filmer och jag har tränat min spanska på hög nivå (trots min lilla vokabulär). Jag kommer även ha flugit i ca 47 timmar i helhet denna resa när jag återvänder till London. Jag har tävlat med världskuppsåkare, fått en komplimang av en världskuppsåkare, samt nästan dött av att flyga av ett världskuppsstörtloppshopp. I lägenheten som jag delat med fyra andra tjejer har det varit mycket skratt och mys, men även en del bråk och tårar. Längtan till Paris och alla parisbor och parisminnen kom till mig efter en eller två veckor här, och den har inte lämnat mig sedan dess. Att jag inte märkte vad jag hade medan jag hade det, men mer om det i ett annat inlägg. Idag åker vi äntligen tillbaka till civilisationen, till London, till föräldrarna, till vännerna (som jag SKA FÅ har jag bestämt.. jag tänker inte vara en loner de kommande två åren!) och till verkligheten. Och till skolan... Om allt går som det ska trots att det är tio år sedan 9/11 (detta skrämmer upp mig fasansfullt mycket), anländer vi imorgon runt tio på kvällen och jag får äntligen spendera en efterlängtad natt och följande dag med min älskade mamma som jag har saknat mest av allt dessa veckor. På söndag flyttar jag in på skolan och på måndag börjar jag skolan i en helt ny miljö, en brittisk miljö. Jag känner mycket "pressure" på mig själv eftersom "the word is out" att en svensk tjej ska börja i skolan.. Vi får se hur det går... Nu ska toaletten få all min uppmärksamhet eftersom jag kissar på mig om jag skriver något mer!
Goodbye, fellow readers!
